Läste en artikel i Metro 2017-08-29 om Michael Saliba som startade #LinkedInSalibaChallenge som gick viral effekt på Linked In och skapat ca 120 nya jobb varav många långtidsarbetslösa. Eftersom jag brinner för innovation och att jag är övertygad att det kan skapa förutsättningar för fantastiska saker och förbättringar i samhället som vi idag inte får till eftersom “alla är inte med”. I samma artikel ger man kritik till Arbetsförmedlingen (AF) varför de inte gjorde sådana här initiativ? Men man måste då ta i beaktande att det är starkt kopplat till organisationskultur. Om inte AF inte har en sådan kultur och dessutom inte släpper in sådana som Michael Saliba (och mig?) så kommer det aldrig bli en förändring. Att tänka utanför boxen, men jag gillar mer det som Göran Aldén sa; “Skit i hela boxen!” under en föreläsning.
Träffade nyligen (torsdags) en av mina adepter och hon sa då att hon tycker att det är lyckliga människor som får chansen att få jobba med mig. Jag kan faktiskt känna samma, dvs jag är lyckligt lottad att få ha Mia Kleregård som min vän och adept samt dessutom utöver det att få hjälpa medarbetare att växa, under mina konsultuppdrag. Självklart är det inte bara självuppoffrande utan någon viss egoism i det också eftersom jag som andra söker bekräftelse, blir hörd och att man blir sedd.
Jag talade med en annan av mina adepter (jag har ju lyckan att ha blivit belönad med att 4 adepter) under vår träff. Vi diskuterade rekrytering och att byta jobb, eftersom han funderar på att fortsätta sin karriär inom ett nytt område som han studerat nu och vill omsätta det i praktiken.
Vi diskuterade i samma diskussion om att människor är gruppdjur och det betyder att vi kommit på att “det som jag kanske inte är bra på, är någon annan och om vi samarbetar blir vi framgångsrika”. Alla vet om det, men ibland jobbar det emot oss eftersom det någonstans ibland finns ett revir-tänk, dvs man vill säga att “jag är lika bra som du (eller bättre)”.
Vi noterade att vi båda två dåliga exempel där vi osjälviskt hjälper andra väldigt mycket och flera hade fått nya jobb på grund av den hjälpen, men där de senare inte hjälpte tillbaka när vi behövde stöd och hjälp. Det ger kanske kortsiktig en fördel, men inte långsiktigt. För en dag kanske man behöver hjälp igen, men då har man ju förbrukat den relationen. Så vår kontenta var att bygga långsiktiga relationer förpliktar, men ger också båda parter mycket socialt.
När jag kom från västkusten till Stockholm 1996 och hade jag då inte haft min fru, hade det varit mycket svårt socialt. Hela min sociala (och väldigt stora) bekantskapskrets med vänner och släkt var ju kvar i min hemstad.
Under åren i Stockholm har jag egentligen inte haft någon riktigt god och kär vän mer än min mentor Roger Lindberg. Han blev mer som min bror (t o m närmare än mina biologiska bröder) under de 9 år som vi kände varandra och när han gick bort 2012 i cancer lämnade det ett stort tomrum hos oss.
Visst har jag vänner i Stockholm, men de har ofta sin familj och jobb som de prioriterar, men jag har definitivt bra vänner i Stockholm så jag klagar inte.
Däremot ser jag en skillnad, eftersom jag tror att mindre orter har en mer familjär touch, och “affärsdrivna” Stockholm mer av människor som stressar och har fulltecknade kalendrar hela tiden, så som mig själv. Så man hinner inte stanna upp och reflektera alltid och träffas i den utsträckning man borde tyvärr.
Det gjorde Roger och jag! Vi hade ofta fika på söndagar där vi kunde sitta i diskussionspass upp till 5 timmar och bara prata ledarskap i alla former. Från att tala om chefer vi kände, till världsledare… Det saknar jag!
Kanske dax att försöka återuppliva nätverket “Share It Leadership” igen? Någon som vill vara med och organisera?
Leave A Comment
You must be logged in to post a comment.