Sitter och läser Metro från 2014-09-09 av journalisten Boel Holm när jag nu åker till jobbet. Artikeln är om att de längsta resorna till jobbet är i storstan. Visst är det lite ironiskt? Flyttar man inte till storstan för allt blir så nära?

Men det är ju en sanning med modifikation, för visst är mycket saker närmare, men samtidigt blir det mer människor och därmed större ytan = längre avstånd. Är det då lite växtverk i stan så blir det mer belastning på infrastrukturen naturligtvis samt att man i princip aldrig kan bygga bort rusningstrafiken (i alla fall med gott samvete mot skattebetalare). På landsbygden använder man mycket bil vilket gör att man snabbt kommer fram, enligt motorspecialisten Dan Falconer på försäkringsbolaget.

Men vi tillbringar i genomsnitt 25 minuter om dagen med att ta oss till jobbet. Stockholmare som jag har längst restid medan min gamla kompis och kollega från Saab Automobil tiden Björn Nylén som nu bor i Dalarna kommer snabbast från dörr till dörr. Undrar om han ens går utanför dörren…

Stockholmarna behöver i snitt 32 minuter till jobbet, i Dalarna är det 18 minuter och i Västra Götalad och Skåne ca 26 minuter. Nu i September är det som värst i storstaden, troligen på grund av att folk verkar att dra sig för att åka kollektivt efter semestern. Många upplever det också väldigt stressigt att åka kollektivt och det är kanske också en förklaring att man åker bil efter semesterns lugnare tempo. En slags mjukstart kanske?

De flesta upplever nog resan som förspilld tid, och jag håller nog med om man behöver byta en eller flera gånger innan man kommer fram. Däremot om man inte behöver det kan jag ofta jobba eller läsa en bok vilket gör att man kan slappna av innan man kommer hem.

När jag jobbade på Saab Automobile AB åkte jag faktiskt buss av flera orsaker så som att det var smidigt (bussen stannade utan för min lägenhet och stoppade utanför kontoret där jag satt), jag slapp köra bil själv, miljöaspekten, jag kom hem hysas tid (annars fanns risk att man jobbade över för mycket) och kostnaden var naturligtvis lägre än om jag kört bil själv.

Jag började läsa mycket mer böcker och under denna tid hittade jag min favorit författare Eric van Lustbader. Jag minns den första boken jag läste var Ninja och jag mer eller mindre sträckläste den. Hade säkert gjort sig bra som film! Han skrev om en karaktären Nicholas Linnear i en serie böcker som var typ en asiatisk James Bond. Han gjorde också böcker om andra karaktärer, men alltid med något asiatiskt inslag. Eftersom jag var intresserad av Asien sedan jag var 10-12 år var det kanske inte så konstigt att jag fastnade för hans böcker.

Minns att jag läste också Jan Guillous böcker men de böckerna blev aldrig någon favorit. Varför vet jag inte eftersom jag verkligen gillar Hamilton och Arn filmerna. Kanske hans sätt att skriva? Eller bara det enkla faktum att han är en jägare? Jag har inte emot människor, men när man har ett fridtidsnöje i att döda djur blir jag lite fundersam. Om man måste för att överleva en helt annan sak! Om man dessutom dödar rovdjur blir jag minst sagt irriterad, för då finns inga argument kvar för varför man dödade ett djur som håller ordning på den naturliga balansen i skogen.

Jag ha ofta använt tiden på morgonen till att gå igenom min dag och fundera på de möten eller aktiviteter som ska göras under dagen och vilka förväntningar jag har på mig själv och på andra. Men också resan mellan jobb och hem finns tid för reflektion. Vad gjorde jag bra idag, vilka saker kunde göras bättre och vad ska jag förbättra eller fokusera på nästa arbetsdag.

Så för mig är faktiskt inte tiden mellan arbete och jobb slöseri. För det handlar ju om hur man ser på saker och hur man innovativt använder tid, eller hur?